I HUVUDET PÅ ANNA

Det jag aldrig trodde ske, har skett!!
 Jag har accepterat tillvaron som den är,
jag är nöjd just nu med det jag har och jag ser bara fördelar. JUST NU!

Vi är en liten familj, jag Rickard och Milo, men liten betyder absolut inte
misslyckad eller tråkig. Vi två har ALL tid i världen för vårt enda barn,
inget bråkigt syskon som stör, aldrig bråk vem som ska sitta vart vid
köksbordet/i bilen/ i mammas eller pappas knä! Milo kan välja precis
vad han vill, utan att bli bortklemad såklart, allt har sina gränser ;)
Och förresten, vad gör det då om han blir lite bortskämd? INGENTING!
Låt han bli det då, det förtjänar han ändå!

Det kommer aldrig krocka med idrottstävlingar, träningar eller skolavslutningar,
vi kommer alltid finnas på plats båda föräldrarna när det händer
något stort, eller litet för den delen....

JUST NU ser jag bara fördelar med att vara en liten familj på tre.

Men det betyder inte alls att jag inte längre vill ha ett syskon,
utan att jag bara accepterat att det kanske aldrig kommer ske
och då känns det gött som fasen att jag vet att varken jag eller
Milo kommer att lida eller må dåligt över att han är "ensambarn".
Vilket är ett uttryck jag hatar, vadå "ensambarn", han har väl massor
med familj runt om sig som älskar han till döds, och som han älskar.
Vi har en hel bonusfamilj i Njutånger där han har inte mindre
än två stycken "gudsyskon"...

Att känna det JUST NU är en stor befrielse, vad jag känner i morgon
eller nästa vecka återstår att se! Vi kämpar vidare såklart med syskonverkstan,
men det skulle inte vara hela världen om vår lilla familj inte blev fler!

Gnatt