Some, some die young...
Tyvärr är det så vilket jag får erfara i mitt nya yrke, mammor, döttrar, söner, bröder, systrar, mor/farföräldrar, som får lämna jordelivet alldeles för tidigt... Många med småbarn eller tonårsbarn där hemma, tragiskt! Mitt i livet kommer en dödlig diagnos, hur skulle ni reagera? Vill inte ens tänka på det... Men jag har sett några av dessa ansikten när de får sin diagnos, skräcken i ögonen, paniken, ångesten och ibland även lättnad att tillslut få en diagnos trots att det var en dålig diagnos...
Ännu en sak som gör att det blir bra att återgå till att jobba med äldre igen för då är det ok på ett annat sätt när de somnar in, dom har levt sitt liv, ett helt liv...
Men trots att jag inte kommer se dessa ansikten, vissa som för alltid är etsad fast i mig så fortsätter det hända, varje dag, på alla sjukhus runt om i världen... Varje minut... Varje sekund...
Skänk en slant till Cancerfonden så våra barn, barnbarn kanske kan slippa detta skit!
http://m.cancerfonden.se/stod-cancerfonden/stod-cancerfonden
Så nu har jag lättat mitt hjärta lite, tack bloggen att du finns så jag kan ventilera efter en dag på jobbet!
Nattinatt
