Din önskan=min lag ;)
Bjussar väl på lite pics enl Mr Gudfars önskan :D
Knäppte nästan inga på Gekås resan, men dessa blev det iaf!
ÄNTLIGEN framme!!
Det blev pizza första kvällen, kolhydratsbombar innan den stora shoppingen.
Några av påsarna...eller säckarna...eller, ja..gigantiska påsar..
Oj, den vart sne, men det var tre till..
Mina kvitton :D
Handlade för drygt 4700:-, och det var ju skoj, HUR ofta får man
göra det?
en hade jag inga fler bilder från den resan, men jag lägger in en kompott av
blandade bilder från nu och då! Vassego..
Här är det Milo som är fotografen...hahaha
MEN snyggo, kan påpeka att han är rakad nu! ;)
Lika som bär!!!
Milo och Filip på hattparaden...
Nu orkar jag inge mer....plugga....
Halland
Ja, efter ett dygn så behöver jag tydligen titta på de lokala nyheterna för att få veta
vilket landskap jag befinner mig i. Och som ni kanske förstår så är jag i Halland,
FATTAR ni hur långt bort det är?? Skiiiitlångt, iaf i en buss, allt är ju relativt såklart,
skulle man flyga så går det fort, men i en buss tog det oss 12 timmar, och alla vet
väl på ett ungefär hur långt man kommer om man skulle ha flygit i 12 timmar...till
Grekland tar det ca 4,5 timme..
Jag är i alla fall i Ullared, har idag vart på Gekås hela dagen, med 2 avbrott för
en snabbvila och lunch, pengar har försvunnit i samma takt som kundvagn (arna)
blev överfulla. Visst är det gigantiskt stort och massor med saker, men jag är ju
svårimponerad, och fick inte ett "halleluja moment", men helt ok!
Nu sitter jag ca 50 meter från ingången i ett litet rum och väntar på morgondagen,
och åter en bussresa på 12 timmar, jag längtar INTE, men däremot längtar jag hem,
jättemycket. Min lilla gosse hemma är ju inte helt kry, vilket gör ont i mammahjärtat
som inte kan vara där med honom. Mammas gos. Jag har ju aldrig vart i från honom
såhär länge sedan han kom till oss.
Jag har aldrig haft behov av "ensamtid" (konstigt ord by the way), har hellre alltid med
Milo än utan honom! Jag har trott att en tid ska komma när det behovet kommer, men
än så länge har det inte det, utan njuter av varje sekund jag får vara med honom.
Visst har vi duster nu och då, men det tillhör ju livet med en soon to be 4 åring
SÅ med andra ord har jag haft det trevligt, men hjärtat skriker och armarna värker
efter min lilla gosse.
Tjingeling
Blev ju bra det här!
Ja, min make hörde tydligen mina böner, eller rättare sagt han läste mitt desperata blogginlägg ;) Han och Milo följde mig till Gävle och just nu är vi i Sandviken hos Tessan, Conny och Mille. Vi ska sova kvar här eftersom vi ska in till Gävle i morgon igen.
Kom ni ihåg när jag skrev om hamburgaren vi åt när jag var här sist, den med ALLT på, inklusive tzatziki,fläskfile och kycklingfile? Tror till och med att jag la in en bild på den. I kväll ska jag introducera Rickard den. För den var ju faktiskt trots allt skitagod :D det kurrar bra nog i maggen nu!
Och det jag gjorde på skolan idag gick bra, så nu kan jag lämna den bakom mig, och gå vidare med skolan, den eftersläparen gjorde att allt annat stod still, kunde inte riktigt koncentrera mig på något annat!
Ni ska bara veta vilket fint hus jag nu befinner mig i ;)
ha en bra kväll!
Bläää
Gu va less jag är, urk...
Nu väntas två turer till Gävle, två dagar i rad,
och båda turerna handlar om 30 min...Visst jag
har bott i Gävle och åkt den vägen en triljard
gånger, det är just DÄRFÖR det är sååå aptråkigt.
Och anledningarna jag överhuvudtaget åker
är också aptråkigt vilket gör det mer aptråkigt
än någonsin..
SÅ, har jag klagat färdigt?? Inte en chans...jag ska klaga
så ögonen trillar ur ansiktet på er, eller tills ni själv väljer
att sluta läsa, sen kan jag ju hoppas att min make hinner
läsa detta så hans samvete väljer att följa sin liiiidande
fru....jag liiiider Rickard...verkliiigen....
Ja, jag har faktiskt inget annat att berätta...skitbilshelvetesresor...
hej
.
"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."
Källa: Nalle Puh - A.A. Milne
Det känns tryggt...
En pausknapp skulle inte vara dumt nu, sätta livet på
paus en liten, liten stund...
Allt snurrar på så fort, trots den eviga väntan där
i mellan så hinner jag inte med allt som måste göras,
alla måsten...hatar måsten...
En känsla från 1997 kommer krypande....... skoltrött....
eller skoltrött kanske är fel ord, skolfanskituppgiven stämmer lite bättre!
Har ju för första gången sen jag började en eftersläpare, en
uppgift som jag inte klarade och måste göra om, visst, det är INTE
hela världen, men jag får verkligen panik på det. Uppgiften i sig
är inte heller den roligaste att göra om.
Jag har egentligen ingenting att skriva, men jag skriver hellre lite
här än att skriva på uppgiften jag har framför mig..VÅRDETIK!
Väntar faktiskt på ett mail från läraren, så jag har en anledning
att döa ett tag...har iaf skrivit en inledning..
Kan jag få lite ro i själen?
Back on track...
Och nu när jag inte har det att fokusera på så måste jag ju ha annat att göra för att få tiden att gå, och då är det hemmet som får sig en törn, jag vill möblera om, köpa nya saker (läs möbler), måla möbler, tapetsera...ja ni vet...men där sätter ju ekonomin stopp, för det är ju inte gratis att få barn om man inte kan!
Känner mig sorgsen att jag hela tiden måste bekräfta Milo när vi berättar att vi vill ha ett till barn, att vi ska vara glad att vi har honom, SOM OM VI INTE ÄR DET LIKSOM!! Får inte vi önska ett till barn? Har naturen sagt sitt nu? Bara för att inte vi kan få ett till barn så ska vi vara nöjd? MEN dom som får två eller fler barn på naturlig väg, för dom är det heeeelt ok att vilja ha fler barn än ett? Men vi ska vara nöjd, punkt. Även nu måste jag poängtera att jag är JÄTTE nöjd med min gosse, jag vill inte byta ut honom på något sätt, jag älskar honom mer än mitt liv, jag vill bara ha ett till...kan inte det accepteras? Milo har INGENTING med min syskonlängtan att göra, det handlar om mig och Rickard, ingen annan, vi vill bli föräldrar en gång till...
Och det mest sjuka är att jag måste skriva detta överhuvudtaget, för vilken flerbarns förälder måste det? Men det finns ju faktiskt uppenbart människor som tycker såhär, och det får stå för dom, men följ inte vår resa då, ni behöver inte stötta oss, lämna oss i fred...vi måste få sörja detta, detta är vår sorg, VÅR kamp...ingen annans..
Respektera våra beslut eller lämna oss i fred...
SÅ, nu har jag fått ur mig detta också..phu...
Ja, idag har vi grattat svrämor/farmor på födelsedagen, sen hälsade vi på fam Gudmor på vägen hem, och nu sitter vi och slappar i soffan...gött!
Ännu en dag går mot sitt slut, och den har vart helt ok, till och med en ganska bra dag! :)
Kram kram
Japp...
Nu är den skyddad igen mot känslomässigt intrång!!
Ledsen....
jag är ledsen, arg, besviken, jag kan inte hjälpa det! Känner mig så ENSAM i min värld, trots att jag har finaste vännerna runt omkring mig men ingen kan se in i mitt hjärta eller se min sorg, för den vågar jag inte visa, den får stanna där inne. Jag vill ha mig tillbaka, och inte minst mina drömmar, mitt sprudlande jag, och mitt jävlaranamma som jag tappat någonstans på vägen. Vill ha ork, energi, och tid till att vara den bästa mamman till Milo, det som han förtjänar, älskade gossen!
Idag var en dag som jag hade kunnat skippat, en dag som kan inte alls gav mig särskilt mycket glädje (förutom dej Janna, det vet du).
Jag måste nu börja om, söka långt inne i mig efter krafter jag hoppas finns, för jag är inte redo att kasta in handduken, jag måste orka, det finns ingen annan väg...för jag älskar något som inte finns, jag älskar drömmen av det som inte finns...det är därför jag måste!
Lilla vän
Så underligt
Att man kan älska
någon som inte finns
Någon som kanske aldrig kommer att finnas
Att kunna sakna någon så mycket
som man aldrig sett
Som man kanske aldrig kommer att få se
Någon man aldrig rört
Som man kanske aldrig kommer att få röra
Du finns inte
Jag känner dig inte
Ändå känner jag dig så väl
Inombords
Älskar dig så hett
Saknar dig så mycket
Lilla vän
Jag längtar efter dig
Och önskar med hela mitt hjärta
Att du längtar
och vill komma till mig
ff. okänd.
3 år and still going strong (?)
Snälla, säg inte att ni förstår om ni inte går i våra skor, kom inte med tips och råd för tro mig, vi har provat dem alla.
Det funkar inte att sluta tänka på det, för mirakel att det händer när man minst anar det finns inte för oss. Vi behöver ert tålamod, förståelse och era kramar.
Bli inte ledsen om vi inte orkar komma på er fest eller sammankomst, det är inte för att vi inte vill, det är för att vi inte orkar.
Prata om det när ni känner att vi vill prata om det, ta inte upp det på eget bevåg, det kan tyvärr förstöra vår dag beroende på vad som skett den dagen.
Vi vill inte höra hur lätt det var för er, vi glädjs med er ändå, kanske tar längre tid att ta in, men vi glädjs, jag lovar.
Förlåt att vi inte klappar er på magen och ger en grattiskram i det ögonblick vi får höra att ni väntar barn, men vi kommer att göra det, i våran takt.
Är jag värsta egot som skriver detta, ja kanske det......men jag hoppas alla vet hur mycket vi behöver er....trots att vi kanske inte hör av oss lika mycket som tidigare.
Vi kommer inte sitta i denna båt förevigt, men vi fortsätter ro ett tag till.
Kram
