I HUVUDET PÅ ANNA

Jobbar helg och det är väl lite sisådär roligt men sen väntas ju ledig vecka så det är liksom lite värt "besväret" 😄 

Appropå allt som kommit ikapp mig så tänkte jag nu skriva några rader om det jag tycker är jobbigast att bearbeta och gå vidare ifrån. MEN jag kommer göra det och komma ur det hel, lovar 😉 

Alla dessa år vi försökt fått barn, alla jobbiga missfall...DEN bubblan... känslan när Lilly låg i magen och jag bara väntade på störtfloden, lät ingen ta mig på magen, ville helst inte prata om bebisen, med risk att "jinxa".. när som helst kunde bebisen försvinna. Det fanns inte för mig att det faktiskt skulle komma ett barn, jag väntade inte barn..jag väntade missfall.. jag trodde hela tiden att ju längre graviditen gick så skulle det kännas bättre MEN det blev ju värre, för ju mer lillan växte och gjorde sig till känna där inne ju värre skulle det ju bli att förlora henne. Otroligt jobbigt... fortfarande känns detta som att "det är för bra att vara sant"...snart händer det nåt, snart kraschar lyckan, snart, snart, snart.... det kan liksom inte vara sant?!?! 

Detta jobbar jag med varenda dag, att sluta tänka att varje gång jag lämnar barnen så kanske det är sista gången jag ser dom, att dom ska tas ifrån mig, eller att jag ska försvinna och dom får växa upp utan mig.. seperationsångest vid varje hejdå...  

Sen alla år..från att jag var 23 till 33, i 10 år, med undantag av 9 månader med milo i magen, så har jag/vi levt och andas bebistankar... det känns som jag förlorat 10 år av mitt liv på nåt sätt, att jag satte livet på paus för att få barn. Fanns jag för Milo? fanns jag för min familj? Hade jag kul? Skrattade jag ibland? Känns som jag inte vet...kommer inte ihåg... 

Nu blev det jobb så fortsättning följer...