I HUVUDET PÅ ANNA

Det finns ju något som heter curlingförälder,
och jag tror ärligt jag har fått en släng av det...

Jag letar gropar i backen för att han inte ska ramla,
jag får hjärtat i halsgropen och vill ta ur han ur dagis
för han berättade att de klättrade i träd där, jag sover
fortfarande med en hand på hans mage för att känna
hans andetag. Kan berätta att han sov på andningslarm
tills han var 2,5 år....dvs tills batterierna tog slut....

Meningar som "Nej sitt ner och ät", " akta så du inte sätter i halsen"
"NEj du måste äta det äpplet när jag ser dig". "Det är halt, akta du ramlar",
" Var försiktig så du inte klämmer dig". "Tänk på att maten är het".
"Nej hoppa inte ner från stolen..."

Helt normala meningar såklart när man har barn, men det måste ju finnas
en gräns...

Jag tycker att jag låtit Milo lära sig den hårda vägen, men jag blir bara mera
och mer nojjig och orolig. STÖRRE barn, STÖRRE faror. Så känns det.

Känslan att jag heller aldrig tycker det är speciellt skönt att vara barnledig,
jag vill vara med honom HELA tiden, känns mest onaturligt att lämna
bort han för att få egentid, kan det bero på att jag inte har kontrollen kanske? ;)

Jag tänker framåt i tiden också...tänk när han ska gå till skolan själv första gången,
jag kommer gå 20 steg bakom honom med en stor dagstidning och solglasögon
att gömma mig bakom. ELLER hemska tanke när han fyller 15 och ska börja åka
moppe...ojojoj...

Jag hoppas detta är helt naturliga tankar, men jag kanske tänker dessa tankar liite väl ofta.

Han växer så fort och vill kanske bryta sig lite, lite loss från mamma, och jag vägrar
släppa taget om min lillgosse.

Jag vet att jag inte hämmar Milo på något sätt, dessa är mina innersta tankar och känslor
som jag inte riktigt kan släppa...

Nu ska jag krypa till kojs till min älskade unge och lägga min hand på hans lilla mage
utan hans vetskap, för det är så jag somnar allra bäst...

Natt natt

Finns det fler än jag som hela tiden är maniskt rädd för alla hål i backen??