Det hinner ikapp mig.....spring....
jag som hållt mig på avstånd, och helt plötsligt så är det där och flåsar mig i nacken, vill skala av mig skinnet och lämna ifrån mig det. Framställer mig som stark och accepterande och när verkligheten hinner ikapp kommer paniken krypandes, några snabba hjärtdunk och ångesten är på sin plats... Visst, jag fixar livet, jag kliver upp varje dag, gör det jag ska, men det är det eviga flåsandet som gör mig galen, kan jag bara få vara i fred, kan jag bara vara jag? Hur är jag egentligen? Skulle vara skoj att träffa den där Anna igen som jag vet finns därinne, för hon visar sig ibland, och då minns jag hur härligt det skulle kunna vara, hur bra det faktiskt kan vara!
Milo, min solstråle, han gör verkligen livet värt att leva, han får mig att inse allt vackert som finns, han kan även göra mig stortokig, och även det är känslor, positiva känslor såklart!
Pjah, livet är inte så tokigt, men jag verkligen längtar tills allt är över och jag accepterat "på riktigt", för den där Anna hon kan vara rätt så rolig i mellan åt, och det ska jag allt visa er!! ;) Va fan det är ju nu jag lever, inte sen, det är just nu...
....livet KAN inte vänta!
Hej svej
Hörde något bra om det där att ens barn gör en tokig ibland.
-Vansinne är ärftligt!! Man får det av sina barn.
Det känndes som en liten tröst när man nu blivit tonårsförälder.
