Det sägs ju så, att allt händer av en anledning... att vi tex måsta igenom alla år av barnförsök och alla missfall för att tillslut få världens bästa Lilly...men kan man glömma? Hur lägger man det bakom sig, när man aldrig bearbetat det? Det kommer alltid att ligga i min ryggsäck såklart men jag vill helst inte ha det framför näsan..
Jag har känt livet rinna ur mig 6 gånger, bokstavligt alltså. Jag har sett små embryon på bindan eller i toaletten, mina bebisar som jag hade hunnit bygga en framtid med.. Jag KASTADE bort dom! Så sjuk i huvudet är man just då... men vad skulle man gjort då?
Jag försöker framstå som att detta inte gjort mig något, rycker på axlarna åt det... men inte för att vara stark, utan för att inte bryta ihop totalt.
Detta är väl ett slags bearbetning, skriva, skriva och skriva..sätta ord på känslor jag inte vågat rört vid.
Muren ska brytas ner, den jag byggt upp för att skydda mig själv. Men jag tar en tegelsten i taget..
Din största sorg är inte större än min största sorg..
So lång 😍
Nej jag fixade ingen julkalender, dagarna går för fort för att det ska hinnas med 😉
Ett av dina lyckligaste ögonblick i år.
Oj va svårt... har ju varit ett otroligt händelserikt år. Har ju sett Lilly vuxit upp från en bebis till en självständig liten människa. Har sett Milo utvecklas och bli en miniversion av en tonåring.
Allt detta är lycka för mig.
Men ett specifikt ögonblick...hmmm...
Jag fann otrolig lycka i ett mammografisvar jag oroade mig för nåt hemskt.
Jag fann lycka den dag vi skrev kontrakt på vår nya båt.
Jag var lycklig i somras när solen sken och vi spenderade en fantastisk helg på några klippor ute till havs.
Kan nog helt enkelt inte ta på nåt speciellt. Ni får leva med det 😉
Lucka 1: Ett inlägg med rubriken ”Dagen då allt förändrades”.
Det var det 25 Januari 2006 min värld vändes upp och ner. Snart hela 10 år sedan. Jag har liksom delat upp mitt liv i FB (före barn) och EB (efter barn). Jag hade ett roligt liv FB såklart men ojojoj, vilken förbättring det blev EB. Denna blixtförälskelse man mötte alltså, den kan bara en förälder förstå. Första mötet med livets största kärlek, just då existerar inget annat, det finns bara vi.
Jag har tidigare skrivit Milos förlossningsberättelse så den hoppar vi nu. I stället kan jag om ens ge en chans att få ner i ord om känslorna i hjärtat. När vi var in på dagen då vattnet hade gått och de sa att om inte värkarna kom igång så skulle jag sättas igen om 2 dagar, alltså en fredag. När vi satt i bilen och visste, vi hade ett slutdatum, lite visste vi då att han skulle göra entré bara några timmar senare. Den känslan, skräckblandad förtjusning, han skulle ju inte komma förrens om minst 3 veckor!! Alla förstföderskor går över tiden, det visste man ju, det sa alla 😉
När vi hade kommit så långt att det bara var krystningen kvar så kommer jag ihåg en sak väldigt starkt och det var när Rickard viskade, "kom igen nu Anna, snart får vi träffa honom". DEN känslan, den gav mig krafter från nåt universum jag inte visste fanns och med en slurk låg ett litet, litet knyte på mitt bröst. MITT barn, innan jag mött hans blick så ägde han hela mitt hjärta, DEN känslan.
När jag de efterföljande dagarna gick i korridorerna med honom dragandes i den lilla plastbaljan, och tyckte att alla andra nyblivna mammor borde vara avundsjuka på just mig som fått den sötaste bebisen av dom alla.
Eller just den känslan när vi satte honom i bilbarnstolen för allra första gången och bar honom ut i bilen, såg ingen att jag hade ett moln under fötterna som jag gick på? Han var min, och han var vackrast i världen, DEN känslan.
25 januari 2006 var den dagen då jag förstod var kärlek var på riktigt, det var den dagen jag fick växa upp och från den dagen föralltid vara någons mamma. Just precis hans mamma.
Och jag har fått uppleva detta mirakel inte bara en gång utan två, och tack vare det så är jag den rikaste människan i världen.
Tack för det mina älskade små mirakel. 💕
