I HUVUDET PÅ ANNA

Det finns ju något som heter curlingförälder,
och jag tror ärligt jag har fått en släng av det...

Jag letar gropar i backen för att han inte ska ramla,
jag får hjärtat i halsgropen och vill ta ur han ur dagis
för han berättade att de klättrade i träd där, jag sover
fortfarande med en hand på hans mage för att känna
hans andetag. Kan berätta att han sov på andningslarm
tills han var 2,5 år....dvs tills batterierna tog slut....

Meningar som "Nej sitt ner och ät", " akta så du inte sätter i halsen"
"NEj du måste äta det äpplet när jag ser dig". "Det är halt, akta du ramlar",
" Var försiktig så du inte klämmer dig". "Tänk på att maten är het".
"Nej hoppa inte ner från stolen..."

Helt normala meningar såklart när man har barn, men det måste ju finnas
en gräns...

Jag tycker att jag låtit Milo lära sig den hårda vägen, men jag blir bara mera
och mer nojjig och orolig. STÖRRE barn, STÖRRE faror. Så känns det.

Känslan att jag heller aldrig tycker det är speciellt skönt att vara barnledig,
jag vill vara med honom HELA tiden, känns mest onaturligt att lämna
bort han för att få egentid, kan det bero på att jag inte har kontrollen kanske? ;)

Jag tänker framåt i tiden också...tänk när han ska gå till skolan själv första gången,
jag kommer gå 20 steg bakom honom med en stor dagstidning och solglasögon
att gömma mig bakom. ELLER hemska tanke när han fyller 15 och ska börja åka
moppe...ojojoj...

Jag hoppas detta är helt naturliga tankar, men jag kanske tänker dessa tankar liite väl ofta.

Han växer så fort och vill kanske bryta sig lite, lite loss från mamma, och jag vägrar
släppa taget om min lillgosse.

Jag vet att jag inte hämmar Milo på något sätt, dessa är mina innersta tankar och känslor
som jag inte riktigt kan släppa...

Nu ska jag krypa till kojs till min älskade unge och lägga min hand på hans lilla mage
utan hans vetskap, för det är så jag somnar allra bäst...

Natt natt

Finns det fler än jag som hela tiden är maniskt rädd för alla hål i backen??

Jajamensan och jag njuter i fulla drag av en värmande sol och blå himmel!
Så på lördag packade vi bilen full och åkte till Järvsö för lite skidåkning och
vi höll allvarligt på att frysa häcken av oss, det såg skönare ut än vad det
egentligen var, men vi hade det trevligt och Milo fick åka skidor, det är ju huvudsaken!

Vi försökte på ett nytt försök att komma ut i det underbart vackra vädret

på söndagen, då grillning med Anneli, Christer och Siri uppe i Känna, men

vi blev lurad även den gången, tror jag såg en isbjörn vandra ute på sjön

faktiskt!

Och är det någon som vill ringa skogsmulle så finns det en telefon i närheten,
och DET känns himla tryggt!!



Ja, ute har vi i alla fall varit, men sen om det har vart skönt är en annan
sak...men med trevligt sällskap så funkar allt!!

Tjing

Japp, det är Oscarsgalan i natt men jag lät min nybäddade säng ta
överhanden så nu ligger jag och Milo och har det skönt, tror dock
inte lilleman förstått att han ligger där då jag bar upp honom sovandes
från soffan, som i princip varje kväll :)

Vi har väl aldrig varit riktigt hård på att han måste somna i sin säng,
utan han har fått somna med oss i soffan och sen har jag burit upp
honom till VÅR säng. Milos säng står i hans rum mest som prydnad,
den kan nog säljas som ny ;) Och jag ÄLSKAR det, det kommer att
komma en dag då han inte vill ligga bredvid sin mamma och sova,
så jag njuter till fullo att få somna varje kväll till hans andetag, och känna
hans lilla hand pilla mig i håret på natten. Om en dröm väcker han mitt
i natten, en bra eller dålig dröm så behöver han bara räcka ut handen
så finns mamma där! jag är inte riktigt med på den där "sova själv i egen säng hysterin".
Hans trygghet är mamma och pappa, och då tycker jag att han även ska få sova
där.

Men detta är mina känslor och mitt tänk. Jag respekterar helt och fast att
andra gör på sina sätt, men så här gör vi och det funkar PERFEKT!

Och nej, det påverkar inte mitt och Rickards vuxenliv om ni förstår vad
jag menar, för jag fattade nog att ni hade den funderingen ;);)

Annars så har helgen inneburit 30 års fest på högsgården av alla
ställen. Min brutta Dolk var födelsedagsbarnet, vi hade superkul.

Idag har jag haft två stycken Marior på besök, så jag bjöd på mat,
och deras små knattar på 1,5 år stod för underhållningen :)
Tack Maria , Peter, Maria, William, Edvin, Jesper och Ella för
ert besök idag, det uppskattas!

Nu ska jag lägga min arm om Lillhjärtat och somna jag med :)

Kram

Det jag aldrig trodde ske, har skett!!
 Jag har accepterat tillvaron som den är,
jag är nöjd just nu med det jag har och jag ser bara fördelar. JUST NU!

Vi är en liten familj, jag Rickard och Milo, men liten betyder absolut inte
misslyckad eller tråkig. Vi två har ALL tid i världen för vårt enda barn,
inget bråkigt syskon som stör, aldrig bråk vem som ska sitta vart vid
köksbordet/i bilen/ i mammas eller pappas knä! Milo kan välja precis
vad han vill, utan att bli bortklemad såklart, allt har sina gränser ;)
Och förresten, vad gör det då om han blir lite bortskämd? INGENTING!
Låt han bli det då, det förtjänar han ändå!

Det kommer aldrig krocka med idrottstävlingar, träningar eller skolavslutningar,
vi kommer alltid finnas på plats båda föräldrarna när det händer
något stort, eller litet för den delen....

JUST NU ser jag bara fördelar med att vara en liten familj på tre.

Men det betyder inte alls att jag inte längre vill ha ett syskon,
utan att jag bara accepterat att det kanske aldrig kommer ske
och då känns det gött som fasen att jag vet att varken jag eller
Milo kommer att lida eller må dåligt över att han är "ensambarn".
Vilket är ett uttryck jag hatar, vadå "ensambarn", han har väl massor
med familj runt om sig som älskar han till döds, och som han älskar.
Vi har en hel bonusfamilj i Njutånger där han har inte mindre
än två stycken "gudsyskon"...

Att känna det JUST NU är en stor befrielse, vad jag känner i morgon
eller nästa vecka återstår att se! Vi kämpar vidare såklart med syskonverkstan,
men det skulle inte vara hela världen om vår lilla familj inte blev fler!

Gnatt

Har ni föräldrar någonsin försökt sätta ord på er kärlek till ert barn?

Jag försöker gång på gång, men lyckas inte, jag älskar dig är alldeles
för pyttelitet, det borde finnas en fras som betyder mer än "jag älskar dig".

I kväll har jag en sån där kväll när jag bara svämmar över av mammalycka
(det har jag jämt förståss)och bara älskar (för litet) att vara mamma precis till mitt barn.
Mitt lilla, lilla hjärta, som har ett sådant stort, stort hjärta i sin kropp, vill alla väl och är så snäll.
Så klok och bara 4 år, kan skillnaden mellan rätt och fel och hur man ska behandla andra människor! Han är sååå fin, älskade skrutt!  Och jag tar inte åt mig någonting alls av äran om hur han är....han är bara född sån, jag och Rickard har bara behövt ge vägledning, för han vet i sitt hjärta vad som är rätt.

Jag visste att jag skulle få världens bästa unge, men att det skulle bli så här bra kunde jag bara drömma om!



Min prins!!




Vår promenad i snön kommer det nu en bildkaskad på!



 Liiite snö...kolla in bilspåren på backen och att det faktiskt är buskar där under snön!


 Finaste gossen!

Gonatt!