I HUVUDET PÅ ANNA

Grått är dock ändå en färg det också!

Känns lite jobbigt igen efter en period som
varit relativt bra...

Det är så jobbigt att tänka att det kanske, förmodligen aldrig
kommer komma en till familjemedlem till oss.
Just nu börjar jag känna mig gammal,och jag vet väl att
det inte är så men så känner JAG.

Alla andra ploppar bebisar som om det är det mest självklara
i hela världen medans det för oss är som ett helt fantastiskt mirakel,
en dröm, en ouppnåelig dröm...

Jag tog det också självklart en gång i tiden, en gång när jag var
ung och naiv, när jag fortfarande lekte med dockor och hade
bestämt att jag ska ha tre barn, 2 pojkar och 1 flicka. Mina
framtida barn hade redan namn och hårfärg...
...också blev det "SMACK" in i nyllet..HA du kan inte
göra barn på naturlig väg!!!

Jag är så otroligt, magisk, underbart glad att jag fått
uppleva miraklet en gång, men min dröm står ändock
i spillror, det fattas två familjemedlemmar som jag
i min fantasi hade i 22 år...

Jag tar ALDRIG Milo för given eller som självklar,
han är verkligen vårt underbara mirakel, som tog
sig förbi alla hinder och gjorde lyckan total för
sin mamma och pappa...

Och allt för ofta kommer känslan, "det är mig det är fel på", Rickard
är fullt frisk och har inga problem på det området what so ever....det känns som jag
har det största ansvaret i vårt problem, och det (som fjortisar skulle säga) SUGER!
Nu är jag såklart otroligt glad att Rickard är frisk, men ändå är tyngden störst
på mina axlar...det är jag som inte duger...

Nu äre natta och hoppas att morgondagen känns något bättre!