I HUVUDET PÅ ANNA

Nu blir det jobb igen, nu är det den veckan då jag är hemskt osocial ;)

 

Och jobbigast av allt är att jag är i en period då jag är sjukt beroende av Milo, jag vill bara vara med honom hela tiden, när jag inte är det saknar jag honom så det värker i kroppen... Jag tror att det kan handla om att han växer upp, slår sig fri....Snart, snart är jag inte den viktigaste på jorden längre, snart är det bara kompisar som gäller, och morsan är totalt ointressant.... Det här med att barn är ett lån, är bara så himla sant... Mammas skruttunge <3 Det blir så himla påtagligt att jag "bara" har honom, jag har ingen mindre som jag kan dalta med när Milo växer upp, jag har ju BARA honom att lägga min tid och energi på, jag har inget annat barn att ta hänsyn till, jag finns och andas bara för Milo.

 

Tänk om ni bara kunde förstå vilket mirakel Milo är, det är nu efter allt vi gått igenom som jag verkligen förstår vilket fantastiskt mirakel det är att han överhuvudtaget finns till. Jag väljer att tro att det var meningen att han skulle komma till oss....