140514 Dagen D

vaknade kl 02 på natten av magknip, måsta springa några vepor på toaletten, redan nu började jag ana ugglor i mossen efter 9 månaders förstoppning.

Snart därefter börjar det mola bra i magen och rygg, dessa smärtor kände jag visst igen. Låg i soffan och började klocka och jo visst, det onda kom med 4-6 minuters mellanrum. Låg för mig själv till att klockan var runt 04, bestämde mig för att väcka pojkarna utifall det skulle ta fart rejält, ville inte att Milo skulle vara hemma och se det. Rickard skjutsade yrvaken den blivande storebrodern till sin mormor.
Vid 5 - 5.30 åkte vi in till förlossningen, inte jättestarka värkar men ville ändå kollas upp eftersom det gick ganska fort med Milo..

Fick ligga länge i CTG i undersökningsrummet, inte nån riktigt kläm i värkarna och bara öppen 2 cm.. vi beslutade att åka hem igen, jag vill inte vara längre än nödvändigt på sjukhuset liksom. Vi var väl hemma igen kring 10, satte mig för att se slutet på days, och jag känner då hur huvudet på bebisen borras ner samtidigt som jag hör ett "kluck". Ropar på Rickard att nu går nog vattnet, han kommer med en handduk så jag hinner resa mig från soffan och då säger det splasch!

Efter det slår en värkbomb ner i kroppen, ställer mig i duschen men det blir bara värre å värre..

Vi åker in igen och blir inskriven 11.15. Jag säger till BM redan i korridoren när vi kommer att jag ska ha EDA, och en säng, inte en brits i ett undersökningsrum! Får genast börja andas lustgas och värkarna är utom denna värld! När BM säger att jag är öppen 4 cm så blir jag bedrövad och menar att man har bara inte så här ont på enbart 4 cm.. Hon känner bara typ 10 min senare och då är siffran 8 cm. Aha liksom...

Narkosläkaren kommer och jag tror EDAN är lagd vid 12, det gör nu helt sjukt ont och trycket ner är som en explosion. Tycker jag vill trycka men det är tydlugen nån liten kant kvar, nu står det även en läkare i rummet som gör mig ganska nervös..

12.21 börjar jag krysta enligt papperet, det tisslas och tasslas mellan BM och läkaren och jag frågar hela tiden om bebisen mår bra och jag får svaret ja på det varje gång. Men vi fattar väl att det är nåt, en läkare brukar inte vara med när man föder barn i vanliga fall... jag upplever krystningen som mycket plågsammare och jobbigare denna gång och vill inte gärna trycka på. Ser att dom börjar bli otåliga, till och med doktorn ryter att jag måste ta i!

BM börjar dra upp stora sprutor som hon sen sticker mig med rakt upp i puppan, fick inte veta varför, och just då hade jag nog kunnat ge henne en spark i ansiktet. I alla fall bestämmer jag mig för att trycka ut den där ungen och tar i för kung och fosterland och med en slurp ligger det nu en bebis på magen, lite chockartat måste jag medge.. klockan är nu 12.33.

Rickard hinner se att det är en liten tös, och utbrister "det blev en flicka", sen står han själv som en liten flicka och gråter i en timme.. Jag ligger och blir sydd, och det gick faktiskt bra med tanke på min rädsla att spricka.

lite omskakade blir vi tillslut lämnade i fred med lilltjejen. Vi ringer en kille ich berättar att han blivit storebror som inom en halvtimme står i dörröppningen för att se om han fått en bror eller syster. Han kikar under täcket och tror först att det är en kille men ser sen att det inte fanns nån snopp, han lutar sig över bebisen och viskar "hej Lilly", så var även en storebror född ♡

Nu börjar vi fundera över vad som hänt, doktorn, sprutorna, mådde inte bebisen bra under förlossningen?

BM pratared oss när vi kommer in på BB och hon förklarar att bebisens hjärtljud blev väldigt låga under värkarna, och att hon å doktorn bestämde för att lägga en bäckenbotten bedövning utifall bebisen måsta ut fort och då med nåt instrument tex sugklocka. Tydlugen hade hon navelsträngen runt halsen och vid varje värk drogs den åt och stoppade syretillförseln. MEN va jag hade uppskattat att få veta det när jag låg där, det var sjukt stressande att förstå att nåt var fel men när jag frågade så var ju allt bra..

Nu är Lilly 4 dagar ung och mår toppen, de första 3 dygnen så sov hon inget och bara skrek efter mat. Men nu har mjölken runnit till så hon sover mest hela tiden :) Hon är otroligt söt och vi är så lyckliga att hon finns här hos oss och att graviditet och förlossning är över.

Ordet lycka är för litet för att beskriva känslorna ♡

♡ Lilly Edith Emmeline Modin ♡

Vi älskar dig stjärnstopp, välkommen till oss "lillhöna"




Kommentarer
Postat av: Sussa

Stjärnstopp härifrån med...
Det var ju just henne vi väntat på... <3

2014-05-19 @ 14:16:38
Postat av: Linda

GRATTIS fina Anna och till din man och storebror! Oj så söt hon är! Förstår frustrationen när de inte berättar vad som händer, men skönt att förlossningen gick bra. Jag har kollat in här ofta och väntat. :-)

Jag fick min prins nr 2 den 29/4. SÅÅÅ skönt när det är över och man har sin lilla bebis vid bröstet... Det är ju ändå något man laddat för i 9 månader och man vet ju aldrig hur det ska gå.

Sköt om dig!

Kramar!

2014-05-19 @ 14:39:38
Postat av: Anna

Tack! Och grattis till dig Linda och din familj till lillprinsen <3 det är ju fantastiskt! /Anna

2014-05-27 @ 21:15:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0