Jag har känt livet rinna ur mig 6 gånger, bokstavligt alltså. Jag har sett små embryon på bindan eller i toaletten, mina bebisar som jag hade hunnit bygga en framtid med.. Jag KASTADE bort dom! Så sjuk i huvudet är man just då... men vad skulle man gjort då? 

Jag försöker framstå som att detta inte gjort mig något, rycker på axlarna åt det... men inte för att vara stark, utan för att inte bryta ihop totalt. 

Detta är väl ett slags bearbetning, skriva, skriva och skriva..sätta ord på känslor jag inte vågat rört vid. 

Muren ska brytas ner, den jag byggt upp för att skydda mig själv. Men jag tar en tegelsten i taget.. 

Din största sorg är inte större än min största sorg.. 

So lång 😍

Oj va svårt... har ju varit ett otroligt händelserikt år. Har ju sett Lilly vuxit upp från en bebis till en självständig liten människa. Har sett Milo utvecklas och bli en miniversion av en tonåring. 

Allt detta är lycka för mig. 

Men ett specifikt ögonblick...hmmm... 

Jag fann otrolig lycka i ett mammografisvar jag oroade mig för nåt hemskt. 

Jag fann lycka den dag vi skrev kontrakt på vår nya båt.

Jag var lycklig i somras när solen sken och vi spenderade en fantastisk helg på några klippor ute till havs. 

Kan nog helt enkelt inte ta på nåt speciellt. Ni får leva med det 😉

Det var det 25 Januari 2006 min värld vändes upp och ner. Snart hela 10 år sedan. Jag har liksom delat upp mitt liv i FB (före barn) och EB (efter barn). Jag hade ett roligt liv FB såklart men ojojoj,  vilken förbättring det blev EB. Denna blixtförälskelse man mötte alltså, den kan bara en förälder förstå. Första mötet med livets största kärlek, just då existerar inget annat, det finns bara vi. 

Jag har tidigare skrivit Milos förlossningsberättelse så den hoppar vi nu. I stället kan jag om ens ge en chans att få ner i ord om känslorna i hjärtat. När vi var in på dagen då vattnet hade gått och de sa att om inte värkarna kom igång så skulle jag sättas igen om 2 dagar, alltså en fredag. När vi satt i bilen och visste, vi hade ett slutdatum, lite visste vi då att han skulle göra entré bara några timmar senare. Den känslan, skräckblandad förtjusning, han skulle ju inte komma förrens om minst 3 veckor!! Alla förstföderskor går över tiden, det visste man ju, det sa alla 😉 

När vi hade kommit så långt att det bara var krystningen kvar så kommer jag ihåg en sak väldigt starkt och det var när Rickard viskade, "kom igen nu Anna, snart får vi träffa honom". DEN känslan, den gav mig krafter från nåt universum jag inte visste fanns och med en slurk låg ett litet, litet knyte på mitt bröst. MITT barn, innan jag mött hans blick så ägde han hela mitt hjärta, DEN känslan. 

När jag de efterföljande dagarna gick i korridorerna med honom dragandes i den lilla plastbaljan, och tyckte att alla andra nyblivna mammor borde vara avundsjuka på just mig som fått den sötaste bebisen av dom alla. 

Eller just den känslan när vi satte honom i bilbarnstolen för allra första gången och bar honom ut i bilen, såg ingen att jag hade ett moln under fötterna som jag gick på? Han var min, och han var vackrast i världen, DEN känslan. 

25 januari 2006 var den dagen då jag förstod var kärlek var på riktigt, det var den dagen jag fick växa upp och från den dagen föralltid vara någons mamma. Just precis hans mamma. 

Och jag har fått uppleva detta mirakel inte bara en gång utan två, och tack vare det så är jag den rikaste människan i världen.

Tack för det mina älskade små mirakel. 💕

Jobbar helg och det är väl lite sisådär roligt men sen väntas ju ledig vecka så det är liksom lite värt "besväret" 😄 

Appropå allt som kommit ikapp mig så tänkte jag nu skriva några rader om det jag tycker är jobbigast att bearbeta och gå vidare ifrån. MEN jag kommer göra det och komma ur det hel, lovar 😉 

Alla dessa år vi försökt fått barn, alla jobbiga missfall...DEN bubblan... känslan när Lilly låg i magen och jag bara väntade på störtfloden, lät ingen ta mig på magen, ville helst inte prata om bebisen, med risk att "jinxa".. när som helst kunde bebisen försvinna. Det fanns inte för mig att det faktiskt skulle komma ett barn, jag väntade inte barn..jag väntade missfall.. jag trodde hela tiden att ju längre graviditen gick så skulle det kännas bättre MEN det blev ju värre, för ju mer lillan växte och gjorde sig till känna där inne ju värre skulle det ju bli att förlora henne. Otroligt jobbigt... fortfarande känns detta som att "det är för bra att vara sant"...snart händer det nåt, snart kraschar lyckan, snart, snart, snart.... det kan liksom inte vara sant?!?! 

Detta jobbar jag med varenda dag, att sluta tänka att varje gång jag lämnar barnen så kanske det är sista gången jag ser dom, att dom ska tas ifrån mig, eller att jag ska försvinna och dom får växa upp utan mig.. seperationsångest vid varje hejdå...  

Sen alla år..från att jag var 23 till 33, i 10 år, med undantag av 9 månader med milo i magen, så har jag/vi levt och andas bebistankar... det känns som jag förlorat 10 år av mitt liv på nåt sätt, att jag satte livet på paus för att få barn. Fanns jag för Milo? fanns jag för min familj? Hade jag kul? Skrattade jag ibland? Känns som jag inte vet...kommer inte ihåg... 

Nu blev det jobb så fortsättning följer...

I morgon ska jag å knatte åka på badmintontävling i Bollnäs - bara han och jag, ska bli mysigt, inte springa efter en vild 1 åring, utan bara fokusera på Milo 😍 

Mamma och Pappa

Beeeeja - Blöja

Ba - morfar

Mommo - mormor

Mamme - Birgitta

Kaka

Gocka - docka

Bap - Napp

Äble (med rullande Gävle L) - äpple

Ampa - Lampa

Kocka - klocka

Umpa - strumpa

Ni vet, hon kan ju viktiga ord 😉 Hon vägrar säga Milo!! 

Hon kan även oppa (hoppa). Åsså tar hon i för kung och fosterland och hoppar...utan att lätta från backen...skitnöjd 😂

När Lilly kom till världen så vändes även vår värld, det allra mesta till det bättre, men för mig har mycket känslor och tankar väcks till liv. Mycket från min egen barndom har väckts till liv, saker som legat vilande, saker jag aldrig ens vetat existerat, iaf inte som ett problem. Haft det väldigt jobbigt med detta, och bearbetar det varje dag. 

När vi "bara" hade Milo så hade vi det lättare att vara den familj som alltid hälsade på, vi var alltid ute på språng. Med prinsessans ankomst blev vi lite mer låst. Jag tycker detta medfört att vi tappat en del kontakt med vänner, vi har väl umgåtts mindre med de allra flesta. I början var jag ganska ledsen över det. Men nu orkar jag inte vara det längre, jag har insett att folk kanske inte är så intresserad av att umgås med oss heller, då vår ringklocka för det mesta är helt tyst... har vi skämt bort många med att alltid vara dom som hälsat på, eller blev vi ganska jobbiga att umgås med då vi har en liten? MEN jag är även otroligt glad över nygamla vänner som dykt in i mitt liv igen. Jag är glad och stolt över alla mina vänner såklart 😊

Till nåt helt annat! Vi har ju köpt båt! Igen! Nu en fin stor Nimo 27. Är såå glad och förväntansfull inför kommande sommar. Tycker att det är så kul att hittat nåt som både jag och Rickard tycker är roligt. 

Annat som väntar denna vinter, 2 operationer, ganska stora sådana och all nervositet runt det... hualigen... 

Nu ska jag vila lite när telefonen är lite tyst. 

Nattinatt